En stark händelse som följt mig hela veckan

En händelse som utspelade sig mitt i veckan har följt mig sedan dess. På väg hem från jobbet när kvällen precis börjat och jag hade bara cirka 100 steg till vårt hus hörde jag ett kvinnoskrik som var fyllt av total förtvivlan, ångest och rädsla. Skriket var en bit bort och jag spejade fullt och såg ca 500 meter bort en figur som gick av och an vid vägen och skrek av och an med den blandning jag ovan beskrev.

Jag spejade om det var fler på gatan runt figuren men hen var ensam. En annan ensam vandrare nära mig stannade också upp och vi stod och tog ett par meningar om vad det här egentligen var men när ångest- och hysteriskriken fortsatte började jag springa fortaste jag kunde med för klumpiga skor, väska och en vinterkappa. Det kändes som att jag sprang i snö – väldigt tungt!

Figuren började gå ifrån mig men till slut fick jag figuren att stanna och det visade sig vara en tjej i övre tonåren som med en fullkomligt förtvivlad och uppriven blick stod där med mobilen i sin hand. På min fråga vad jag kan kunde göra, om hon fått något hemskt besked (vilket jag kunde höra när jag med bultande hjärta sprang längst gatan) och att det inte är bra om hon är ensam. Vad kunde jag göra, skulle jag be maken komma och hämta oss, vad behövde hon. Men med mycket ledsna och fokuserade ögon tackade hon mig för att jag frågade men sa samtidigt ”det är lugnt - jag får klara det är själv men stort tack för att du bryr dig” och så började hon gå vidare.

Vid denna tidpunkt hade den ensamma vandrare som jag tidigare stött på hunnit i kapp och vi stod återigen och följde henne med blicken. En tjej i övre tonåren. Extra känsligt då älskade dottern är i den åldern och det är inte alltför länge som både jag och vi i familjen själva fick ta emot en fullständigt hemsk nyhet via telefon som resulterade i både ångest, hysteri och känslostormar framför allt hos mig. Nåväl vi följde henne med blicken då hon verkade lugnat ner sig något. Jag kunde inte släppa henne riktigt och även om hon säkert var ett par hundra meter framför mig (decembermörkret gör att avstånd blir ännu svårare att beräkna) följde jag henne en lång stund på avstånd för att på något sätt säkerställa att hon kom till rätta och framför allt fick det stöd som hon så väl behövde. Och att jag skulle kunna agera ifall hon bröt ihop var min tanke. När jag såg henne försvinna i en trappuppgång i en annan del av staden så stod jag länge och kikade på porten och efter en lång stund där förutsatte jag att hon hade fått det hon behövde och jag kunde med ganska tunga steg ta mig vidare hem.

Som sagt detta har följt med mig hela veckan och mina tankar har ständigt gått till ”figuren” – jag tänker på dig och hoppas innerligt att du mår bra och ha en fin men framför allt fridfull andra advent. Något jag önskar er alla så klart!

//M

Skriv ut
Senast uppdaterad: 7 december 2018